Språklektion pågår
Sedan vi anlände till Zharkent har vi haft som ett dagligt inslag att öva in användbara ord och fraser på ryska. Till att börja med fokuserade vi på att lära oss ord relaterade till mat, för att på så sätt kunna underlätta vid våra restaurangbesök. Allt eftersom tiden gått har vi dock utökat vårt ordförråd så att vi även kan vissa termer och uttryck som kan vara användbara på till exempel arbetsplatsen och vid kommunikationen med vår chaufför. Överlag kan vi nu göra oss begripligt förstådda i olika sammanhang genom en kombination av ryska ord och fraser samt gester och teckenspråk. I Kazakstan pratar många båda ryska och kazakiska. Vi har försökt lära oss lite kazakiska också eftersom vi fått veta att det finns en viss stolhet bland lokala befolkning när det gäller det kazakiska språket. Folk uppskattar mycket när en utländsk besökare visar intresse för det kazakiska språket. Det var inte lika lätt att översätta svenska till kazakiska via internet, men med hjälp från vår hotellpersonal och vår chaufför fick vi lära oss några få men användbara ord på kazakiska ändå. Det är i sammanhanget mycket intressant att reflektera kring hur duktiga många här är på att förklara olika saker genom gester, även Waleed är mycket duktig på detta. Det känns som att det inom vissa kulturer ligger närmare tillhands att ta till kroppsspråket för att förtydliga och förklara, medan detta är något som inte kommer automatiskt när man är uppvuxen i Sverige.
För att ge en bild av befolkningens engelskakunskaper här i Zharkent, kan vi säga att vi nu efter tre veckor i Kazakstan pratar bättre ryska än vad de flesta personer vi mött pratar engelska. De personer som vi mött som pratar bäst engelska är skolbarn i 12-14 års åldern, medan många personer i vår ålder och några år yngre har ett mycket begränsat ordförråd på engelska. Med detta i beaktande är det kanske inte så konstigt att vi ansett det vara ganska prioriterat att fördjupa våra kunskaper i språket. Det är även häpnadsväckande hur roligt och förhållandevis enkelt det är att lära sig ett nytt språk, när man befinner sig i en sådan situation som vi nu gör.
Vi har dock inte bemödat oss med att lära oss det kyrilliska alfabetet, vilket på sätt och vis är synd då det förstås hade kunnat underlätta vår tillvaro här ytterligare, inte minst i samband med restaurangbesöken. Samtidigt är det ju faktiskt roligare att diskutera och samtala kring middagsvalet, än att läsa en meny under tystnad.
